Klockan slår - en första ljusning silar likt ett väldigt skimmer genom fönstret
Nu vilar morgondunklet lätt kring bäddens mjuka bomullslakan
Jag ligger vaken och bevakar; hör dig stilla andas vid min sida och känner din arm, där den mjukt sträcks mot efterlängtad närhet
Jag ser ut över rummet och ser konturer skymta fram, likt också färger skyggt visar sin framkant för solens strålar
Det var en evig morgon i kärlekens tecken
31 januari 2010
Evig morgon
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du skriver så vackert älsklingen min... och jag kan förnimma känslan Du så poetiskt frammanar.
Kram,
mamma
Du har en blogg utan att ens nämna det? varför? Dåligt av dig schååse! Men självklart ska jag följa den.. om du LOVAR att skriva lite om mig också... :) haha KÖSS
Skicka en kommentar